Psykologi

När jag började studera psykologi, kunde jag inte ana hur stort ämnet psykologi var. Jag utbildade mig till leg psykolog, forskade och blev fil dr, fortsatte forska om tre områden samt att utbilda. Jag har hela tiden läst mer forskning än vad som rymts i rollen som leg psykolog och förundrats hur komplext, olika och ibland likartat människan tänker, känner och handlar inom de olika områdena i psykologisk vetenskap. Tanken på vad som är essensen i att vara människa har varit en återkommande fråga.

​

Behovet av psykologisk vetenskap är stort och många frågor behöver fortfarande beforskas. Mängder av studier publiceras, så ämnet är mycket levande och omfattande. Det finns ett flertal huvudområden som t ex socialpsykologi, kognition, klinisk psykologi, arbetspsykologi, personlighetspsykologi och många fler underkategorier. Endast ett utsnitt av forskningen når oss på utbildningar och i arbetsvardagen.

 

I mitt arbete som leg psykolog har jag haft stor glädje av att fördjupa mig i socialpsykologi för att förstå människan i relationer vilket andra områden inte lika väl omfattar.​ På senare år har jag sökt mig till jazzmusik och fotografi. Vad jag ägnar mig åt där kan ha koppling till psykologi eller inte alls, och jag insåg att jag kunde välja; vad vill jag skapa, sammanföra eller vad vill jag frigöra mig ifrån. Här stod det mig fritt att som konstnär att göra så till skillnad från min arbetsvardag där jag utgår från och tillämpar psykologin i min yrkesmässiga roll.

 

I både psykologisk vetenskap och min arbetsvardag handlar det om att finna vägar för att lösa problem av olika slag t ex förstå sig själv bättre, lära sig mer om tankar, känslor och handling eller söka förändring. Det är en kort och något torr beskrivning när det handlar om människor som kämpar på men den visar på något av kärnan i vår existens. Psykologisk vetenskap har till syfte att förstå människan och finna ut hur människor och de kan förändras och utvecklas i sina sammanhang.

 

Som konstnär kan jag lyfta mig ovan problemen utan att släppa dem ur sikte. Jag kan fördjupa mig i en detalj i en känslomässig upplevelse som gråt av glädje eller sorg och skapa en bild. Jag kan föreställa mig en kollektiv medvetenhet om utsatthet som vi försöker undvika och gestalta den. I händernas gestik kan jag finna känslomässiga uttryck och variera dem med små medel.

​

I musiken kan jag välja låtar utifrån texternas innehåll för att sjunga om kärlek i stället för bitterhet och förlust, och då om kärleken inte bara som attraktion utan som längtan, närhet, ovisshet och ömsinta minnen.  För fotografin och jazzmusiken har jag valt att utgå från psykologins idé om universella erfarenheter och utifrån en humanistisk agenda. Jag tänker mig att distansen mellan oss och andra inte är så stor som vi antar att den är och att vi berör varandra – i konst, terapi, hemmet, på arbetet och alla andra platser vi rör oss på.